Så här flera månader efter vår senaste långa resa så inser man att tiden går fortare och fortare. De äldre (!) säger att det beror på att när vi blir äldre så blir dagarna mer och mer lika varandra och att då har vi inga saker att hänga upp tiden på. Så det vill till att vi ger tiden olika saker och händelser att hänga upp sig på.
Efter en ganska lång, kall och blöt vinter trodde vi att april i Skåne i alla fall skulle bli en fin vårmånad, men ack nej. Den första dagen i april fick jag covid. Det var inget skämt men inte heller särskilt jobbigt initialt. Jag fick snuva och blev sedan täppt i bihålorna och sedan försvann både smak och doft. Då hade mannen i mitt liv varit dålig i två veckor och jag var kanske en vecka efter honom. Han ville inte ta något test men mitt test var positivt. Efter tre (!) dagar kom doft och smak tillbaka och jag kunde också andas normalt. Jippi, vår resa hade varit planerad i ett par månader och vi vill verkligen komma iväg. Men nu uppstod något annat, jag kände inte igen min kropp; träningsvärk överallt (utan att ha tränat) och jag var stel i alla muskler och leder - jag hade absolut ingen ork till någonting alls. Trappor och uppförsbackar var bara inte att tänka på. Ett par dagar innan vi skulle resa iväg så tog jag mig en ordentlig funderare på om allt skulle bokas av. Men vi kom fram till att jag inte var tröttare än att jag skulle kunna sitta i en bil och läsa kartor. Fast de långa promenaderna skulle mannen i mitt liv få ta utan mig. Vi var överens.
Så i slutet av april så gör vi som vi brukar, vi sätter oss i bilen och far söderut genom Danmark. Men efter Danmark vänder vi bilnosen mot Nederländerna, Rotterdam och tulpanträdgården Keukenhof. Men nu går jag händelserna i förväg... detta ska ju handla också om själva resan.
Vår första natt bor vi på Röhrs Gasthof i Sottrum i norra Tyskland. Ett ganska ordinärt hotell, mycket tyskt, stort och rent rum med sköna sängar. Rummet med frukost kostade 1200 kr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar